Egentligen skulle jag väl ha berättat om allt häftigt igår, men det spelar ingen roll längre. Jag orkar inte.



Bronski Beat, det var kärlek vid första ögonkastet när vi först var och tittade på dig och egentligen ville jag bara ta hem dig direkt utan provridning. Vi båda visste att det var rätt och tillslut fick du komma med mig hem. Vi visste redan då att du var gammal och sliten men det gjorde inget, du var ju du och allt jag behövde. Drygt fyra år fick jag med dig och alla minnen kommer alltid att finnas kvar även om du inte är med mig. Du visade och lärde mig så mkt olika saker som jag aldrig hade kommit på eller vågat annars. Dig kunde man alltid lita på. Tills idag.



Signe hittade honom i hagen med två stora sår över bak knät och hon sprang in för att hämta mig. Direkt när jag fick syn på honom på håll förstod jag att det var riktigt illa. Vi fick kämpa för att få in honom över huvud taget, men han var stark och kämpade med oss. Bronski var sån, han gav aldrig upp något och litade alltid på vad jag hade att säga. Veterinären fick komma och hon sa att det inte fanns något man kunde göra, han skulle ha ont resten av sitt liv även om såren läkte. Så nu är det slut.



Jag klarade inte ens av att vara med honom när dom gjorde det. Men det gick fort. Men jag var inte där. Jag var för självisk för att stå brevid honom till hans sista andetag.