Jag vet inte exakt hur långt det är hem till mig men jag avrundar det till en mil bara för att poängtera hur jävla jobbigt det var att gå hem ensam klockan halv fyra på natten.
Det kallas ångest din jävla idiot.

1. Jag ska fan gå hem, tack ML och Matero för erbjudandet av soffan men jag ska gå!
2. Ojdå, mobilen dog...
3. Det här är ju inte alls jobbigt höhö.
4. Plogar man inte vägarna här omkring eller?!
5. Snö i skorna och trötta ben.
6. Blundar man och går samtidigt trillar man ja.
7. DÅLIG JÄVLA IDÉ, DÖDA MIIG
8. Jag orkar fan inte mera, men jag vågar inte ringa hem.
9. Om jag ändå kunde få sitta en stund..
10. Jag svimmar snart

Ungefär så kändes det efter varje kilometer, sånt här gör man bara en gång. Envis är jag i alla fall även om det bara tog drygt en och en halv timme hem. Skavsår och kall men jag mår mycket bättre. Och ML och Matero är fortfarande söta pojkar som hörde så att jag kom hem haha! Som om jag inte skulle ha gjort det host host. Man tänker bort mycket när man går och det kändes som att det kunde behövas lite. Hatar när loven tar slut, typ ångest på hög jävla nivå.

Pappa; Hur fan kom du hem, klockan fem?!

Humör smittar seriöst på mig, försök vara glada så jag slipper sånt jävla damp-.-'