Det är snart ett år sen, den 16 augusti.
Jag saknar honom fortfarande lika mycket, det gör fortfarande lite ont när jag tänker att jag aldrig får se hästen igen.
Men det är fint att sakna, man får göra det, för det kan bara betyda att det som fanns mellan var på riktigt.
Lilla Bronsken.



"Jag klarade inte ens av att vara med honom när dom gjorde det. Men det gick fort. Men jag var inte där. Jag var för självisk för att stå brevid honom till hans sista andetag."