Några stalltips

Det jag kommer att minnas starkast från OS sommaren 2012 är inte medaljerna, inte handbollsherrarnas rafflande finalmatch, inte Therese Alshammar som simmade trots skador, Sarah Sjöströms förkylning eller Lisen Bratt Fredricson som heroiskt tog sig igenom banan tejpad och med svåra smärtor. Inte ens den där förargliga bommen som låg och darrade några svindlande mikrosekunder innan den föll och förvandlade Sara Algotsson Ostholts OS-guld till ett OS-silver kan konkurrera. Nej, mitt starkaste minne från de nyss avslutade olympiska spelen är det som inte blev, en inställd OS-medalj.

Rolf-Göran Bengtsson kom till London som ett av Sveriges största medaljhopp. Han åker hem med en skadad häst. Casall, som Bengtsson häst heter, trampade fel under laghoppningen och fick ett sår strax ovanför hoven, så litet att det först inte syntes, närmast att jämföra med ett ganska obetydligt skoskav. Värre än så är det inte. Ändå fattade Rolf-Göran Bengtsson beslutet att ställa in. Han startade inte i banhoppningen och den där medaljen som hägrat i åratal, under många och långa träningstimmar på banan, slit i stallet, ridning i regn och rusk, blev omöjlig. ”Det var ett enkelt beslut”, sade Bengtsson i intervjuer. Det var en självklarhet att inte utsätta Casall för smärta och fara.

Sysslar man med ridsport – om det är hoppning, dressyr, galopp eller fälttävlan – så har man ansvar inte bara för sig själv och sin egen hälsa utan också för hästens välbefinnande. Hästen är inte ett redskap utan en partner och varje duktig ryttare vet att bara en häst som mår bra, som är frisk och glad kan prestera på topp i längden. Det är ju egentligen en självklarhet, kan man tycka, men med Folke Rydéns dokumentär om elitidrottens villkor på näthinnan (”Medaljens pris”) tycks ryttarnas inställning tämligen unik bland yrkesatleter. Carolina Klüft, Christian Olsson och Susanna Kallur berättade om skador, operationer, smärtsam träning, kosthållning på svältgränsen, oro och besvikelser. Nog önskar man att Carolina Klüft tagit lika mycket hänsyn till sin kropp som Rolf-Göran Bengtsson tog till sin häst.

Å andra sidan är framgångens pris högt. Framgång kräver försakelse, hårt slit och en enorm vilja. Framgång inom idrottens värld kräver också ekonomiska resurser. Det är länge sedan det var möjligt att sköta ett reguljärt arbete samtidigt med en satsning på idrott på elitnivå. Ska du lyckas i simbassängen eller på fotbollsplanen krävs mer än heltidsträning. I den meningen är väl all elitidrott idag att betrakta som överklassport tänkte jag när det gruffades på sociala medier, i radioprat och i tyckartexter om att medaljerna kom i fel grenar – inte i ”breda folksporter” som fotboll och friidrott utan i rikemanssporter som fälttävlan, skytte och segling. Den inställningen röjer mer om sportjournalisternas rekryteringsbas än om än om faktiska förhållanden.

Sportjournalisterna är ofta sprungna ur fotbollens maskulina värld. De kommer inte från stallet. De vet inget om småtjejer som bär tunga halmbalar, som kör skottkärror fulla med skit, som rider i regn och rusk. De vet inget om den svindlande känslan när hästen sätter av i full galopp, de vet inget om hur ont det gör att falla av, de vet inte mycket om hur farligt det är att rida. Att syssla med hästar är inget gullegull. Det där fick Lasse Anrell erfara efter att han skrivit en föraktfull kolumn om Rolf-Göran Bengtssons Jerringpris: Borde inte hästen fått priset? undrade Anrell. Häst-Sverige – som är mycket större än Anrell föreställt sig – protesterade högljutt och Anrell utmanades att sitta upp. Det gjorde han. Tog sig över ett femton centimeter högt hinder och var, enligt egen utsago, ”livrädd”.

Det är ibland läskigt att sitta på en häst. Ändå rider över en halv miljon svenskar. Ridning är Sveriges andra största idrott bland tjejer mellan 13 och 20 år. Det är bara fotbollen som är större. Trots de många utövarna är hästsport styvmoderligt behandlad – inte bara av sportjournalister utan också av kommunerna. Projektet Ridskolan i samhället, ett initiativ med stöd från Jordbruksverket, kräver att ridsporten ska få samma kommunala stöd till utveckling, nybyggnation och drift av anläggningar som andra större idrotter. Föga förvånande visar deras kartläggning att kommunerna gynnar ”större pojkidrotter”. Det byggs idrottsplatser och hockeyrinkar men inte ridskolor. Det borde vara självklart att samhället ger samma stöd till pojkars och flickors idrottande.

Jag red hela min uppväxt – på skruttiga shettisar, nerviga fullblod och avdankade travare. Mina föräldrar hade inte råd med häst, men det fanns alltid någon häst som ingen annan ville rida. Dom där fick jag ta mig an och det tror jag på många sätt var min räddning som tonåring. Hästar är så mycket lättare att förstå sig på än människor. Nuförtiden är jag mer aktiv som beundrande och stöttande ponnymamma än som ryttare. Nu är det oftast min dotter som rider och jag gläds över hennes framsteg. ”I relation till en häst prövas mod och ledaregenskaper” lär Drottning Kristina ha sagt och det är karaktärsdrag som är goda att ha för alla. På hästryggen och i stallet lär man sig att samarbeta, att ta hänsyn, att hugga i. I stallet får också flickor vara skitiga. Kroppen är inte ett objekt som ska bedömas utan en funktion. Med den styr du ett halvt ton häst, och kan man styra ett halvt ton häst klarar man rätt mycket annat också.

Jag önskar att ännu fler flickor, och föralldel också pojkar, ges möjlighet att pröva sitt mod och sina ledaregenskaper tillsammans med hästar. Själv bär jag med mig Rolf-Göran Bengtssons beslut att avstå från att tävla som någon sorts mantra: Ibland är det klokaste faktiskt att avstå. Det finns situationer, inte bara på hästryggen eller i idrottens värld, där det största inte är att vinna utan att ta ett steg tillbaka. Då och då är priset för högt.

Ann Heberlein

doktor i etik

Här hittar ni den riktiga artikeln!

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/nagra-stalltips