Kan inte sluta tänka på det nu. Var så jävla sjukt. Igår när jag var hos Lina sa hon att hon hade drömt att jag hade ringt och sagt att Bronski var död. Dagen efter liksom... Ville inte att det skulle gå till sådär bara, för vi alla visste väl att tiden snart var slut. Men inte såhär. Vill kunna ångra det och ta tillbaka honom.

Och egentligen är det så sjukt att man blir ledsen, när man vet. För dör gör ju alla någon gång, när ska vi börja acceptera det? Och inte behöva gråta.

Men det kommer kännas så sjukt att gå ut till hästarna när han inte är där längre. Det kommer slå mig lika mkt varje gång. Varför just nu?



Och det är synd att fråga hur det är eller om det är bättre nu. Det är inte bra. Det kommer märkas när det blir bra. I'll let you know. Men inte nu.